Mitt indolenta jag

För en vecka sedan förändrades mitt liv. För bara 7 dagar sen så fick jag svar på allt och det känns fantastiskt. Jag är så lycklig. Livet går i rätt riktning och snart flyttar vi till slutdestinationen. Så känns det. Sökandet är över och nu kan jag slå mig till ro. Kärleken till mitt livs kärlek och mina fina vänner är obeskrivlig. Tack.

 

Livet på Tjörn och fyra årstider senare men nu flyttar vi kärleken mot nya marker utan jakt och jag går kanske sönder av längtan innan klockan klämtar maj. Vi byter blåsig kust och saltvatten mot egen sjöstrand och jag undrar hur vår herrgård har det i snön, om det kanske fryser innan vi med stora hjärtan kommit för att värma. Jag önskar vi var hemma nu.

Såg iii feskmåva? He sged bönnmycke innan he flög tebagers öva vaann på andre sia veja. Ajja barn, je blir änna gaann på alle måvanne.

Jag har varit stencool, tuffast i stan i två månader men nu står jag inte ut. Det är bara sex dagar kvar. Och jag står inte ut. Alls. Och jag har nog inte varit så tuff när jag tänker efter men det behöver man faktiskt inte vara. Alls.

Så reste jag hem till ett hem som inte fanns. Ibland tror jag att jag kanske är kvar på ön ändå, då när jag blundar och känner och minns. Gudarna ska veta att jag vill vara det. Med mig hem har jag ett glödande minne, fastpräntat på och inuti mig. Jag är rädd men bara för att jag är lycklig. Jag har gett upp alla försök att värja mig. Det kan vara det bästa som hänt en sån som jag. För jag har fastnat i oändligheten och där vill jag bliva kvar.

Kalle, Tobias och jag fular oss på Khao San Road. Kalle skrek obscena ord från terassen. Det var roligt. Det är så livet är mest hela tiden. Nu. I tid och otid. Det är roligt.

Bild: www.likeisaidyes.com

Det är untz, untz, untz i hela min kropp. Tankar på högvarv och känslor på helspänn. Jag är glad, jag är lipig, jag är glad, jag gråter över en trebent jycke, jag är glad, jag inser vad jag har ställt till med, det gör mig glad, jag sörjer över att jag inte kan finnas vid Evas mage och lyssna på livet. Livet. Jag ska väl vara hemkommen då men inte här. Åh, liv. Vad ska det bli av mig? Jag är så glad. Den tillfälliga böligheten består av de gifter som håller på att lämna min kropp. Jag är äntligen fri. Aldrig mer kemiska substanser. Det kommer aldrig mer behövas. Untz, untz, untz. Jag är så färdig... jag återvänder aldrig hit. Kvar kan de få stanna som ska få sin beskärda del. Det är så, det har någon sagt. Någon som vet sa mig att allt kommer bli så bra. Den som såg dig in i ögonen och ljög kommer få sin beskärda del. Jag är tacksam nu, åh liv, jag är så tacksam. Jag hade aldrig blivit lycklig och aldrig kommit härifrån. Tacksam för viljan, kraften är på väg. För ett halvår sen hade jag inget av dem. På torsdag lämnar jag er alla för min resa i tid och rum. Har ni vägarna förbi Koh Lanta och kan den hemliga koden så hälsa på i min bungalow. Untz!

Det var jippo i byn och för första gången kom det kändisar förbi och det skulle naturligtvis firas. Det bjöds på levande musik och mat efter allstar-matchen och gammeltjo i grannbyn. Det var trevligt som sig bör men så drack någon för mycket och rådissade en skyttekung som inte kunde förstå att någon inte ville följa med till hotellet och ha sex med en 49-åring. Gris. Efter det spårade allt ur. Kändisen stormade förnärmat iväg och lämnade ett skrattande fyllo efter sig, fyllot orsakade slagsmål och fyllot kommer inte riktigt ihåg hur hon kom hem annat än att det var med en klocka mindre på armen, blåslagna ben och en cykelkorg som aldrig lär återhämta sig. Jag hade gudomligt roligt dock. Kontentan är ändå att någon måste jobba ännu mer på att inte vara ironisk, att man inte ska gå på fester där drickan är i det närmaste gratis och att det kanske inte alltid är så lyckat att ha mobilen med sig ut. Det skulle kunna resultera i att fyllo ringer till fotbollsgalen pappa och att mamma till fyllo ringer femtioelva gånger dagen efter för att hon får för sig att fyllo kanske cyklat åt fel håll och blivit kidnappad av kändis. Bah, dumheter. Det får stå för fyllot.

Regnet hänger i luften och löven har börjat falla men jag är nästan inte kvar utan njuter av sommaren som varit och det som snart är nu. Midsommaren var den finaste någonsin med vänner och kärlek, havsdopp och strandfynd. Vidare mot Göteborg och en erfarenhet och vacker känsla rikare. Det har varit vansinniga roadtrips överallt och jag föll lite för Göteborg och andan och allt nytt. Jag är lite rädd och det killar i magen men jag kan inte sluta nu när det redan har dragit igång. Här skulle jag kunna bli djup men jag vet ju och det räcker. Ben & Jerrys i Örebro vill jag ha mera av liksom öl i parken i Malmö. Mycket vill ha mera. Jag kan bara ana. Och börja packa, än en gång. Snart. Snart.