Istället för musik: förvirring
Fan vad bra. Mitt mobila bredband är aktiverat efter en miss av Tele2 och jag inviger min nya fina dator med följande ord. Sista veckan har varit ytterligt ypperlig. Många fikor har det blivit med nya och gamla bekantskaper och en trave Kina-böcker ligger på bordet till låns av K. I lördags körde jag som en vettvilling ut till nya bygden efter jobbet för att ta igen förlorad tid med örebroarna. Det blev som vanligt galet och vi hamnade på Silverhill men var egentligen i vår egen förvirrade värld då vi fuldansade som förr och bara hade sådär vansinnigt roligt som jag och M och D och J och L och säkert flera bokstäver till kan ha. Det var en J som fattades för att vi skulle vara kompletta, som då. Tiderna förändras och kanske även jag. Alla är så arga och jag förstår inte varför men det gör jag ju egentligen. Jag är bara avtrubbad, inget skrämmer mig längre och såna känslor har jag gömt långt bak. Flickorna planerar en roadtrip till den avskyvärda staden alternativt pingstkyrkans loppis för att dumpa saker som stör och borde varit härifrån för länge sen. Jag påminns konstant om min dåtid men lever som tur är för det mesta i framtiden. Och vad gör väl det om hundra år? Men hur jag än vrider och vänder på det så kommer fyra år alltid vara en del av de där hundra åren. Det är bara så tragiskt när pojkar växer upp och glömmer bort vem de brukade vara. Och alla sörjer vi någon som inte längre finns. I natt ska jag inte sova i hallen. Jag ska drömma om en bokstav som komma skall.
Livet på landet
Jag har alltid avskytt söndagar. Denna melankoliska dag som bara är en lång väntan på en vecka man inte vill ska starta. Börja om. På senare tid har jag fått omvärdera många saker och fenomen i mitt liv. Vissa mot min vilja. Ibland är det enklare att vara passiv men hur fort man än springer, om man skulle råka vara aktiv, så kommer verkligheten alltid ifatt. Obarmhärtigt och med större kraft. Söndagar har varit ett av mina smärre problem men ändå en dag jag velat hoppa över, se bortom. En söndag för inte så länge sen var händelserik och i många avseenden smått fantastisk. Började helt planlöst med en visit hos min nya vän på landet. Det enda som stod på schemat var nåt evenemang i byn och en promenad bland liljekonvaljer. Lagom till promenaden skulle inledas ringde djungeltelegrafen om att korna stod på vägen. Kvigor fick jag lära mig senare. Ko som ko? De fyra motades snabbt in i hagen som stått öppen sedan rallyt några dagar tidigare. Förmodligen några stadsbor som genade genom hagen för att slippa inträde och i sin iver över att vilja bli påkörda glömt att stänga efter sig. Tio förrymda kvigor fattades dock fortfarande och det blev en vild biljakt tills vi hittade dom i samkväm med grannens kor. K O M kossorna K O M kossorna. Och de jävlarna lyssnar! Tänk vad mycket man gått miste om genom att växa upp i innerstan. Men att stå och vifta med armarna mot en skock framrusande klövdjur finns tydligen i generna. Sen blev jag alldeles bortklemad med gåvor i form av rabarber, persilja, hemmagjord jordgubbssaft, vilda blommor och ny-spenad mjölk av mammor, pappor, gudmödrar och fan och hans moster. Dagen slutade inte där utan fortsatte till Kina-butiken ute i skogen och loppis och antik i skogen intill. Jag fyndade snuskigt och fult och M fick gasa därifrån med mig nedkrupen i sätet. Båda med blossande röda kinder. Jag måste verkligen lära mig att bli smålänning på riktigt. Det verkar ju som om jag blir kvar här ett tag till. Nya vänner, nytt arbete och ny bostad har gjort sitt till mot mina tidigare så ondskefulla tankar mot denna boplats i söder. Jag har nya anledningar att stanna.
Myror i kroppen
Inget internet på ett tag men väl en ny dator. Bara min. Och jag lever mer och mer.
Ordning och reda...
...löning på fredag. Jag helgarderar aldrig och dessutom är ordning för idioter. Det var i vilket fall på tiden att kontot fylldes på. Min kost började bli något ensidig. Och så älskar jag att köra bil och lyssna på musik men på senare tid i takt med att jag blivit djärvare på vägarna så har jag utvecklat en fobi mot civila poliser. Ögontjänare som jag är saktar jag därför ner lite diskret så fort en saab eller volvo uppenbarar sig. Ibland finner jag mig stirrandes in i potentiella polisers bilar i jakt på gömda kameror. Och självklart vet jag exakt var hastighetskamerorna står utställda. Man vill ju inte fastna i "fastighetskontrollen". E retar mig för mina små felsägningar som jag i upphetsade tillstånd yttrar. Jag har iallafall inte fastnat i någon. Och jag börjar inte gråta av nervositet när jag blir stannad för rutinkontroll. Hon är så söt min E. Tyvärr har hon dåligt inflytande på mina körvanor. Innan hade jag inga som helst problem med att reta gallfeber på mina medtrafikanter genom att köra laglydigt. Egentligen har inget av ovanstående att göra med normens vara eller icke vara. Sanningen är smutsigare än så. Jag har några egenheter men så länge det inte stör mig så är dom rätt underhållande. Jag kanske inte kan ligga exakt på 90 utan snarare minst 10 kilometer över bara för att och kanhända måste klockan slå midnatt innan jag släcker lampan och möjligtvis sväljer jag tre gånger om jag ser något vackert. Det var iallafall mycket jobbigare förr när jag var tvungen att blunda med vänster öga, stampa tre gånger med höger fot och peka fuck you när jag såg något FULT. Kunde bli lite jobbigt ute bland folk. Jag tycker oftast inte om folk. Jag låter kanske lite dryg idag och det må så vara. Jag måste kräka av mig lite när jag tvingats vara för trevlig. Varför ville alla mammor släppa iväg sina ungar med mig när vi var yngre? Varför fick jag förtroendet att tända ljusen i kyrkan varje julavslutning i småskolan? Jag tror att alla hämningar börjar ta ut sin rätt. Men jag är inte dryg. Jag har bara pms och mina små egenheter. Ja, vi har så trevligt ihop.
Och så blev hon plötsligt tacksam för att år går
Tur att man blivit äldre förresten... Springa runt sådär och tramsa. Med en flaska. Och idag fick jag visa leg. Igen. Det är roligt det. De första tio åren kanske. Men iallafall. Man ska inte kasta saker omkring sig och smälla i dörrar och såna grejer. Kanske. Det har jag lärt mig nu. Haha, nä. Men flaskan ångrar jag. Fast den var av plast. Okej. God natt.
Vid dagens slut
Lyssnar på en inspelning med Counting Crows. Vet inte varför, jag letade efter något annat. Som alltid. Undrar om det var snart 4 år sedan jag såg slutet av deras spelning på Hultsfred. Precis som jag ser slutet av slutet på 4 andra år. Kanske var det också då jag något fragmentariskt såg Turbonegro i ett "odrygligt" tillstånd. Det var alldeles säkert då jag pantade en flaska i huvudet på min enda kärlek i livet. Inte är jag stolt över det men jag var ju odryglig. Nu är jag stolt. Men säkert inte han. Jag hittade också en inte så gammal msn-konversation. Tänk vad jag inte visste. Det som jag borde fått veta. Att inte få chansen till sitt eget liv gör det svårt att förlåta. Det gör mig arg, ledsen och förödmjukad. Jag undrar om jag någonsin kommer över det helt. Illusionen sprack. Det gör det lite enklare att inse att han inte alls var den fulländade människa jag alltid upphöjt honom till att vara. Men gud, åh gud vad jag älskade honom... Det gör ont. Jag borde fått veta. Det är nya tider nu. Jag har gjort avslut. Min klyschiga sida har fått sitt lystmäte ty jag har börjat om. Och bollen är rund. I höst hägrar nytt arbete och flytten till min alldeles egna lägenhet. Det är verklighet. Och jag bestämmer slutet.
Slut.
Slut.
Bruxelles
Jag vet inte om det var de 4 ölen, min nyfunna vän och tillika dryckespartner eller de facto att rädslan aldrig infann sig som gjorde att flygresan blev riktigt angenäm. De två timmarna liksom flög förbi och väskutlämningen var riktigt rolig i mitt tillstånd fastän bussresan in till Bryssel blev ett knipande helvete. Jag blev sällsynt nog överraskad av staden i sig och det kändes att jag var på annan plats och minnena från förr i avlägsna städer tornade upp sig. Jag föll ner i en svacka av alla intryck men repade mig snabbt med att låta mig underhållas av framfusiga fransktalande hundvalpar som inte förstår ett nej, glada irländare som bjöd på dans på borden inne på O´Reilleys och Pride-paraden som fick det att spritta i den våffelmedchokladsåsochpommesistrutmedmayo-tyngda kroppen. Vidare lyckades jag och bäste R undslippa biljettkontrollanterna i ett ovanligt lyckat försök att spela dum och jag kunde istället lägga pengarna på ännu mer öl, choklad och allehanda onyttigheter. De fem dagarna gick fort och på slutet behövde man inte ta en paus i köket för att orka ta sig upp till R´s rum på 4:våningen i det svindlande smala huset i polack-kvarteren. För att sammanfatta det hela hade jag tänkt ha med en ytterst storslagen bild på något av det som är Bryssel men kunde inte bestämma mig. Manneken Pis a.k.a. den pissande pojken förändrade inte mitt liv och allt gott jag förtärde är förgängligt men inte R. Inte förgänglig men en del av mitt liv. I förändring.
Allegori
Hittade passet bakom en vägg av böcker men inte biljetterna. Nya tider nu, bara bokningsnummer. Och inga skivaffärer kvar i stan och mina tilltänkta resekamrater står kvar i skivhyllan hemma. Får låna av P, ty jag är inte modern. Min cd-spelare från 97 duger utmärkt, den har följt mig på många resor. Med blandband på slingrande bergsvägar med ett hjul utanför kanten. Blandband fast på cd. Lite synk med samtiden. Har att göra imorgon innan planet lyfter men känner mig nästan utomordentligt vuxen som är på plats med alla saker med mig. Utom musiken, musiken. Etapp 1, bil 35 mil alltså avklarad. Vad gör man inte för en flygbiljett för 1 krona. Ska kanske packa men lite trött nu, man blir det av föräldrar. Men iaf, måste köpa det där snuset, skriva ut lösryckta planer, inhandla batterier och ny bok och dricka en öl. Kanske 2. Det skrämmer mig lite att jag inte blivit rädd för att dö i en flygplanskrasch ännu men jag har ju ändå några timmar på mig. Kanske har jag blivit vuxen trots allt. Eller färdig liksom. I jämförelse med det förflutna som flåsade mig i nacken för bara några kvarter sedan så går min resa långt längre än till Bryssel. Jag bestiger berg.
På väg, snart kanske.
Glad. Förvirrad. Indolent. Packa nu då, leta pass. Arbetsintervju, bra bra. Köpa snus till R. Biljetterna? Växla. Inga pengar. Fint sms. Glad? Sakna kissarna, inte kåtvrålen. Varför augusti, Timo? Lasse Lindh-konsert? Vill inte mötas. Struktur. Nä. Glad. Ja.
Everyday is like sunday
Tycker inte om söndagar. Inte alls. Men idag gör det inte så mycket då helgen i övrigt varit till belåtelse. Hittade ett litet smultronställe igår på min utflykt. Sveriges Radio hade dumpat sitt lager av promotion-singlar och demos på min hemliga loppis. Laakso, David & the Citizens, Peter bjorn and John, Beth Orton and so on. Hurra! Jag fölorade mig helt i samlingen och glömde bort tid och rum så när loppisen stängde så fick jag numret till lokalen som har stängt till i höst. För regniga dagar liksom. Det FINNS vänliga själar. Och så har jag våldgästat gräsmattor i smäktande solsken, grillat marshmallows och blivit förälskad i Little Miss Sunshine. Nu, rabarberpaj hos M.
----------
Jag gillar väl söndagar då. Lite.
Om jag hade en pool...
För övrigt så är jag nog lite kär i Timo eller kanske i hans låt. Svår balansgång det där. Jag är kär i Sweet Marie.
Ännu ett år
Jag kom hem halv fem, fåglarna hade börjat vakna och skogen nära mitt hem tedde sig inte så farlig utan sina elljus som jag trodde. Det är så fantastiskt mycket som inte är som man tror. Människor man förväntar sig vara lojala mot någon annan visar plötsligt nya sidor. Jag var rädd att jag skulle behöva förklara min ensamhet för alla men de visste redan. Såklart. Det var inte till min nackdel. Tack. Det blev en händelserik afton. Jag känner mig tom som alltid efter berusade äventyr. Kontrasten mot att ha känt sig så levande några timmar innan har den effekten på mig. Ännu har jag inte all den energi som livet börjat kräva. Men jag kommer igen, det gör jag alltid. Jag har sovit hela dagen med undantag för när 1:a Maj-tåget tog sin runda förbi mitt sovrumsfönster. Jag drog mig upp från sängen för att räkna deltagarna. De var fyra stycken i år. Fem om man räknar mannen med hunden. Depraverande. Precis som jag. Idag.
компьютер
Som vanligt håller jag mig till vänster.
Merde
Allt medan melatoninet så sakteliga börjar inta min kropp så når idiotin oanade höjder. Av en ren slump, som så mycket annat, så inser jag att jag inte alls ska till Bryssel om 2 veckor. Jag ska dit om en. På min arbetsplats finns en urbota dum regel om att man endast får ansöka om ledighet minst 2 veckor innan. Och där skulle man kunna tro att mitt mod och min nyfunna reslust dog en smula men icke. Jag ska nog kunna göra det omöjliga och blidka chefen. Som hon gör, som hon säger. Men till Bryssel och min norrländska vän ska jag. Jag har saker att göra. Jag ska trotsa flygrädslan, låta solen smeka min kind på en uteservering, äta pommes i strut och kanske, kanske dricka körsbärsöl. Leva. Har jag tur blir det en tur till Paris med. Jag har ju redan köpt en nyckelring av Eiffeltornet så att jag ska slippa göra det där. Framförhållning mina vänner. Det vore bedrägeri om jag använde den innan jag varit där.
DET vore dumt. Också.
Lillebror
...bapapapa... bli inte som jag när du blir stor...
Älskade bror. Du har fel. Ödet vill oss inte illa. Det står inte skrivet någonstans att det ska bli som det blir. Jag vet att det känns hopplöst ibland, gud vad jag vet det... men den enda som kan ändra på tingens ordning är du. Förstå det. Kämpa för allt vad tygen håller men förgör inte dig själv. Ge inte upp för tidigt, du vet när det är dags. Men inte nu. Inte nu. Superstjärna du.
♥
1 2 3 4
http://www.youtube.com/watch?v=p8Z-DIAthbM
Kanske den bästa låten i världen. Videon är alldeles, alldeles underbar. Gåshud, blanka ögon och darrande underläpp. Det är nånting i det kollektiva som alltid framkallar den känslan hos mig. Lycka.
Solen i ögonen
Igår var jag på derby i obygden. Det var ett tag sen sist och på andra sidan slätterna. Den sömniga lilla byn invaderades av publik och folk gick man ur huse för att bevittna denna veckans höjdpunkt. Jag stod pall på bänken i fladdrig klänning och tänkte mest på att det inte var så mycket mer än just bollen att titta på. S tittade på 28 svettiga pojkar. Lika fotbollskunniga båda två. Tur att M var med. Så att vi iallafall visste vilket lag som var grejen. Det var en sömnig match som till slut oförtjänt togs hem av byns stoltheter. Hurra. Efter de inledande minuterna då en boll fastnade i trädet ovanför min fagra nuna sa jag till de andra att vi kanske precis hade bevittnat det mest spännande i hela matchen. Hånfullt skrattade karlarna i keps och brynja åt mig. Föga visste de hur rätt jag skulle komma att ha. Men icke att förglömma när byns äldsting blev rammad av en ung förmåga. Det var roligt men skrattet fastnade i halsen när jag en kvart efter matchslut halvvägs till bilen såg den gamle mannen som precis lyckats ta sig ur sin solstol. Planen låg öde, solen hade gått ner. Sting i hjärtat.
Ännu en djefla blogg
Så, välkommen. Det här känns ju skrämmande. Är det nu man ska vara anonym eller synonym? Reducera sina närmaste till en initial? Vi får se hur det artar sig, jag har ingen aning. Det har jag oftast inte. Men ibland mer än vad jag tror. Får väl avrunda med vad som står på min nyckelring, för att på något vis beskriva vem jag är eller skulle vilja vara. I guldiga bokstäver på syntetiskt skinn lyder "trägen vinner" Ja, se smålänningarna. Det och F.I.D.O. försöker jag leva efter. Det är bra det.
Fuck It, Drive On.
Fuck It, Drive On.
