Mitt indolenta jag

Jag vill höja ett varningens finger eller en blåslagen arm för att komma på tanken att nollställa trippmätare i högersvängar. Det tycker varken trottoarer, rammade buskar eller förödmjukade själar gott om.

Semester nonstop och jag fortsätter med små utflykter till stränder på västkusten och till kärleksnästet i den tidigare ack så förhatliga staden som har fått ny glans. Helt plötsligt var han min och jag visste ingenting. På måndag åker jag och M till Örebro. Det blir till att leva loppan. Då också. So long sa hon med ett dunkande hjärta.

Efter några fascinerande dagar vid havet med honom som innefattade allt mellan utslag vid ranchen och blöta jeans i lårhöjd så var det dags

oj
full



sne sen

Han skrattar åt mig. Men jag älskar faktiskt sås och fetaost och vitlök. Kanske är jag full. Han lagar mat. Det älskar jag också.

Staden var sig lik om än lite vackrare den här sommaren. Det var sol ute och sol i sinne. Vin i mängder och skönsång i industrilandskapet. Vin är förrädiskt. Det är så lätt att gå över gränsen och så enkelt att vara sann men här passerades endast regler som skulle brytas. Allt är en fråga om tid. Utveckling och avancemang men med barnasinnet i behåll. Laakso med två långa a:n gjorde sitt till för att väcka mig ännu mer. Jag älskar när det spritter i kroppen och benen inte kan stå stilla. Jag visade honom allt jag vemodigt tycker om med min barndomstad vilket innebar ett nattligt besök i forna dagars lekpark. Det ser ut som då men klätterställningen liksom jag är ny. Drama på hög nivå.

Om två dagar bär det av norrut för mig och min vän. Jag ska visa honom den hemska staden jag lämnade bakom mig i ett annat liv men som sedan dess har genomgått en transformation och går an att besöka. Kvar bor de enda människorna i världen jag aldrig kan förneka och aldrig vill glömma. Jag ska återigen inta vackra toner på bakgården till muséet men denna gång i sällskap med en annan man. Sist fick min broder vara kavaljer och en axel att luta sig mot mitt i allt det nya som jag hade framför mig. Nu är jag redan där med någon som förstår, som vet och som är lika komplicerad och ömtålig som jag själv.


Looking for reasons for what I did
Looking for reasons to live
Waiting at your doorstep another night
Scared to death of you sleeping around

Call you in the morning crying on the phone
Glad to hear your voice but your voice has turned ice cold
It was that very moment I made up my mind
There's no longer no reason for me to try

Leaving loads of messages, leaving you notes on your locked up door
and your shut off phone
It was that very moment that I made up my mind
There's no longer no use for me to try



Det finns inga ord för hur mycket jag ser fram emot allt det nya. Det som redan är här.

Att ha blivit uteblåst har fått en ny innebörd. Fast ute.

Jag börjar undra om jag har fått ett liv. För jag har inte tid att skriva. Det händer så mycket nu, kanske alldeles för mycket. För fort. Jag njuter och våndas i en salig blandning. Mest njuter jag förstås. Av att livet ännu en gång visat sig ha oväntade möjligheter och oanade vändningar. Jag är sällan hemma, aldrig själv. Min nya vän O följer mig i tanke och handling. Det är en märklig känsla att upptäcka någon som sig själv. Inte odelat positiv för man finner sig stå öga mot öga med sina mörka sidor. Och trots att de är mina så vet jag inte hur jag ska hantera dom. Även här så har fördelarna det uppenbara övertaget och jag låter mig släppa fotfästet för en stund och bara vara. Med O.

Jag for ut på nostalgiska skogsvägar som brukade leda till mitt hem men stannade halvvägs på besök hos K. Han har sedan jag berättade om mitt ställningstagande mot kaffe varit besatt av tanken på att omvända mig. Han bjöd således på espresso men det föll inte damen på läppen. Jag fick i mig två klunkar innan grimaserna fick honom att koka mig lite te istället. Han lever det mest dekadenta liv i sitt pojkrum med tyger för fönstrena som är alldeles inpyrda av den rök vi blåste ut under flera timmars filosoferande. Hans far, kallad pappi, behövde dock hjälp att installera sin nya leksak som han införskaffat efter en högvinst vilket gav mig en chans att andas ut. Min tekniska sida fick stå tillbaka medan jag bevittnade de ivriga pojkarnas försök att sätta samman apparaturen. Mången gånger fick jag kväva illa dolda skrik och smyga mig fram vid obevakade ögonblick för att hjälpa dom i skymundan. Jag avskyr, bara avskyr människor som inte läser bruksanvisningar. Inte desto mindre vet jag att människor avskyr mig som envisas med att slaviskt följa manualen för överraskningen i ett Kinder-ägg.

Jag hann aldrig bli nervös inför mitt besök. Det jag kände var förväntan och en pirrande känsla i magen. Jag blev inte besviken. Det är så mycket som ligger bakom mig nu, som jag lämnat och stått över. Om det är möjligt att färdas år på dagar så är det vad jag gjort. Vad som händer nu vet ingen och jag vill inte veta, bara känna. Lära känna. Att ha börjat i motsatt ände känns helt rätt. Så varför är det höst ute när det är sommar hos mig. Tralala.

Och eftersom det faktiskt är sommar nu vad än graderna säger så blev det premiär på mjukglass härom veckan. Jag vet inte varför men jag fick en känsla av att killen i kiosken försökte göra sig till. Glassen bara växte inför mina ögon och överlämnades med en blick som fick mig att avböja toppingen. Men den var god, mmm.

Jag har väl sagt hur sjukt nöjd jag är med min nya dator? Har jag det, har jag? Eller med min notebook då som det faktiskt heter. Eller snarare HP Pavilion DV6364. Den är svart och fin. Vad har du för bil? En röd. Iallafall. Jag är jättenöjd och smeker mer än gärna tangenterna. Ömt men med hetta för fingrarna glöder och jag med dom. Ni vet, super multi dvd-brännare med stöd för dubbla lager och allt. Inbyggd blåtand och WLAN. 5-i-1 minneskortläsare. Och jag fattar ingenting, det är fantastiskt! Men jag är duktig och läser på och snart vet jag en bråkdel och blåtand kunde jag faktiskt redan och nu vad en gadget är. Jag har flera stycken. Den är personlig min dator och det är bara mitt skit på den. Faktiskt så rensade jag precis en skräpkod så att texten jag länkade, eftersom den tekniska biten var för tråkig att skriva för hand, blev i samma stil som den övriga. Det ni. Och alldeles snart så ska jag ta reda på vad feeds och rss är då jag misstänker att jag som bloggare, om än en hemlig sådan, borde veta vad det är. Nu är mitt favoritprogram Scrubs slut och om några timmar ska jag sätta på mig min egen så nu ska jag slita mig från min skönhet och kasta mig framstupa i sängen. Den här gången så att min längd matchar sängens. Av någon anledning hade jag härom natten somnat tvärsöver sängen och det går inte ihop sig med 175 cm över 90cm. Mitt i natten vaknade jag med mitt sängbord i ryggen och lampan som brukar stå på den mitt i en vurpa som torde liknat min egen. Jag måste verkligen bli mer selektiv med mitt val av sovplatser. Hallen, golvet och kalla stenar. Men man måste ju inte sova för det. Och jag har blivit knottbiten på de mest omöjliga ställen. Nu ska jag faktiskt försöka sova för det blev inte mycket med det i natt, buggen satt liksom kvar ända till morgonen och de tår jag råkade trampa på gör det förhoppningsvis fortfarande.

Min tillflyktsort på landet och skönaste soffan i småland tog emot mig igår kväll efter min sedvanliga roadtrip på 35 minuter. Jag älskar det där huset med alla dess hundar, katter och gästvänliga människor. Trots att jag inte längre behöver fly så är jag där med jämna mellanrum och andas, lever och bara är. E varnade mig för att sotaren skulle komma framåt nio så jag inte skulle rusa ut i köket yrvaken och frågande. Vaknade klockan sex av buller och bång och sotarens maskin som lät som en sisådär 100 getingar. Jag sträckte ut mig i soffan och hade det hur bra som helst i min on/off-sömn fastän den där surrande maskinen störde en smula samtidigt som den tilltog i styrka. Nästa gång jag slog upp ögonen ser jag en gigantisk bålgeting ovanför mitt huvud, ungefär precis så nära man kan titta utan att ögonen krockar med varandra. Efter att ha hämtat andan under det syrefattiga täcket tre sekunder tog jag trappan i två steg och höll så när på att skrämma livet ur E, Tyke och Lolls när jag hoppade upp i dubbelsängen på andra våningen. Hon trodde såklart inte alls på mig och mina historier om en geting stor som två ostbågar men tji fick hon för när vi senare evakuerade mina kläder utrustade med flugsmällor och kavlar så satt han där i gardinen den fan. När jag upptäckte honom så hörde jag ett obekant dovt läte mullra inom mig, det kom från tårna och avgrunden med dom och upplöstes senare i det sedvanliga hysteriska tjejskriket. E som ännu varken sett eller hört sympatiskrek hon med och jag höll på att avlida av skratt när jag hörde oss. Getingen vispade vi ut genom fönstret så nu behöver jag inte vara snäll på en vecka minst.

Söndag som blivit till måndag, hallelujah. Haft en lugn helg som kontrast till den kommande. Var under lördagen på besök i ett hem som vändes helt upp och ner av alla barn, stora som små och vuxna inkluderat. Det resulterade bl.a. i ett gipsat ben. Man ska inte stoppa köttbullar i näsan eller hoppa hage när man är över 30. Jag drog mig undan det alarmerande oljudet i ett behagligt soffhörn och fick veta att jag nog är den enda i världen som kan fortsätta trycka i mig efter en pizza. Nej väl? Det är väl helt normalt att äta sin kroppsvikt. Dessutom var det inte jag som tillagat chipsen och då blir det automatiskt lite godare. Ser fram emot kommande löneförhöjning. Jag har köpt så många plånkor på loppis att det verkar fånigt nu eftersom jag inte kan fylla en enda. Det var sådär kul på maxi att försöka betala med 87 öre på kortet. Men jag har så jag klarar mig. Det går bra nu. Pengar rullar in som dom ska. Skjut mig.

Mitt besöksantal ökar stadigt. Av de fem, ja fem (redovisar man det i bokstavsform ser det lite mer ut) så är jag en av de mest frekventa och de andra två kan jag ju räkna ut med röven vilka de är. Men ni andra, vilka är ni? Jag blir alldeles sagolikt tagen på sängen av vetskapen. Jag är ju inte publik eller särskilt hänförande själv.

Jag säger som Schulman; vad är sannolikheten? Och som nån annan sa, cirka 8 på en miljard om man bortser från frekvensen av fordon på en viss plats eller spridningen av fordonsägare över Sverige. Däremot har man tagit hänsyn till de 148 kombinationer som är förbjudna. I love it! Får däremot lite ont i magen av sannolikhetslära. Idag har jag farit över halva småland och har därför lite, numera sällsynt, egentid ikväll. Jag och min dator. Mycket nöjd. Tar mig tid att fundera också. Det är kallt idag och jag har hamnat i blåsväder. Men som Douglas Adams sa; ironi är (intelligenta) människors möjlighet att göra en viktig poäng samtidigt som man har lite kul. Grannarna spelar dansbandsmusik från två olika håll på gården och nånstans mitt i, dvs där jag befinner mig, kolliderar skiten och gör mig alldeles vimmelkantig av ondska. Och på tal om det så har jag bestämt mig för att inleda mitt nya decennium storstilat. Vet inte riktigt hur det ska gå till men jag har ju X antal månader på mig. Och nu fick jag ont i magen igen.