Mitt indolenta jag

Okej... det har hänt lite saker... och i helgen ska jag ha finbesök så då har jag inte heller tid att skriva. Tänka sig.... jag har inte tid. Fantastiskt!

Det här är min bror på sitt allra soligaste humör. Idag fyller han 25 år och surar för att hans kompisar inte orkar följa med ut efter middagen på kvarterskrogen. Han har såklart inte en aning om att dom har ställt till med baluns och jävelskap och att han inom ett par timmar blir kidnappad till en stor överraskningsfest. Han vet inte heller om att hans syster precis kört 4 timmar för hans skull. Det visste förresten ingen annan heller om. Då kanske han till och med drar lite på de berömda smilbanden. Det kommer jag att göra när jag får se hans min. Grattis lillebror på din dag! Din, din, bara din!

Ja, så det kan bli. Vi insåg till slut att vi bara ska vara vänner och för första gången på ett halvår så var vi överens. Så putslustigt då. Det känns lite tomt nu, jag tyckte på nåt vis om att trassla in mina ben i hans och fastän jag armbågade bort honom när han sovandes höll mig för hårt så var det en armbåge av ömhet. Men det sa jag nog aldrig. Ibland tror jag att jag aldrig kommer kunna plocka ihop skärvorna av mitt krossade hjärta. Ibland tror jag att när man är som jag så ska man inte släppa människor för nära inpå. Och varför ska man genomlida och våndas av smäktande, underbara känslor när allting bara når sitt slut till slut. Det gör ju alltid det, hör ni det alla positiva djeflar. Och ändå... krossa mitt hjärta igen. Någon... Och du... jag saknar dig.

Målat om hallen. Oväntad energi. Skulle bli en fondvägg. Det ligger ju i tiden. Det blev två. Hej.

Låt mig få presentera Morris, Misens storebror. Man skulle ju kunna tro att han fick de hjärnceller som min katt blev utan men icke. Väldigt älskvärda dock, but still... dumma.

Jag har förresten gjort mig av med ett problem. Till. En stackars människa har köpt min gamla Renault. Han hade ett efternamn farligt likt bajamaja, det tyckte jag var roligt det. Herr Bajramaj köpte alltså skrället vilket ju passar fint eftersom det är en riktig skitbil. Själv har jag köpt en ny som jag pussar på varje gång den startar, och det gör den. Hurra. Däremot är jag inte längre folkbokförd på Knutsgatan enligt bilhandlaren. Bör jag ta åt mig?

Jag har lagt pannan i djupa veck för att försöka komma på vad jag ska göra med alla pengar lönesamtalet gav. Jag är så nedrans bra på att verka vettig. Jag och chefen liksom. Det är inte utan stolthet som jag  konstaterar att jag vann löneligan. Jag knäpper alla utbildade och organiserade människor i min arbetsgrupp på näsan. Nu ska jag gå och bada i grädde och ställa in försäljningen av min själ.

Mitt liv har kommit att bli en evighets-karusell som sällan sänker farten och aldrig ger en chans till djupandning. Min karusell är nog en slänggunga. Jag håller mig krampaktigt tag i den, ångrar så in i helskotta att jag var dum att ta mig an den samtidigt som det ilar i magen av lycka och förtjusande skräck. Det är ett ganska bra liv trots allt men jag skulle vilja kunna andas lite mer. Stanna upp och tänka lite. Soffliggar-eran är över och tv:n står ouppackad. Inte bara den. Det mesta i mitt hem är där det ska men inte jag. Har så många idéer och planer som jag ska ta itu med när jag får tid. När jag kan andas.

Veckan som var snurrade yvigt och avslutades i Malmö med mig själv och ett par tre stycken. Folk slöt upp och livet hade stjärnglans nånstans där mellan Naan-bröd, Designtorget, Möllan och öl. Fint som snus det. Nu räknas timmar ner till nattens arbete som sedan leder till avig sömn, löneförhandling, pussar, roadtrip, julklapps-panik och thai-mat med vän.
 
Jag säger Hej livet, det var längesen.

Ful. Full. Hemligt. Gömställe. Kall. Kallad. Kommunist. Destruktiv. Dum. Du.

Jag packar men borde packa mer. Tankar som legat i dvala pickar på minnet och rör upp gamla tankar så då och då kommer jag av mig. Överallt gör sig saker som brukade vara våra påminda när jag bara vill ha bort dom och lägga locket på. Jag fick ett nervöst leende från en människa jag inte sett le mot mig på år och dagar. Jag trodde nästan att han var borta för alltid. Snart får alla som dom vill och pingstkyrkans loppis ett halvt hem att sälja. Jag vill inte bli påmind om någonting från mitt gamla liv. Det är ju nu nu. Om 4 dagar stänger jag dörren för gott.


Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat - kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig - leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som att jag trodde att jag var
Beskyddad av dig - ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag - att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig - leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig
Du var inte där för mig Du var inte där för mig

Du var inte där för mig

Kan det här verkligen vara gott? Tillsammans på en gång? Jag kanske måste prova...

Jag arbetar natt nu. Det är inga problem att hålla sig vaken 10 timmar när alla andra sover. Nackdelen är kanske att man sitter klarvaken vid aviga tider och får alternera mellan att umgås med störda katter eller sovande sällskap de 4 nätter i veckan man är ledig. Det gör naturligtvis ingenting när det är tjugotvå timmar och sjutton minuter till den finaste löningen det här kvarteret skådat. Kanske gör också tanken på mitt blivande storhetsvansinne det lite enklare att uthärda alla spöken och gamla vålnader som vandrar omkring på samma tider som jag. När jag mot bättre vetande försöker få mina nya kollegor att berätta historierna för mig så skrockar de bara och drar lite menande på munnen och säger att de allra flesta är goda. Det som skrämmer mig mest är varför jag vill veta något om något som jag inte vill veta något om. Jag antar att jag får veta tids nog. Det skrämmer mig också.

Den ljuvligaste sommaren på länge är över och mycket har hänt om man bortser från aktiviteten på denna sida. Det har varit fest i Boli boli-husvagnen med whisky på box, stugboende i Mellbystrand, rött vin i stora mängder, besök hos fina vänner som bytt gryt och många, långa turer till O, vackra förrvirrade O. Sista helgen på semestern avslutades med pompa och ståt ute i Karlskronas skärgård och jag blev liksom fast för och i den gamla hammocken som stod placerad framför kvällssolen. Nu har hösten gjort sitt intåg och nya arbetet börjat. Jag går in i andra andningen och packar ner mitt liv i stora kartonger. Hans i svarta sopsäckar. Fula, hemska sanningar har kravlat sig upp till ytan men det gör inte längre något. Blotta vetskapen om att allt kommer igen blandat med övertygelsen om min egen felbedömning gör att jag sover gott om nätterna. Låne-sängen är för trång för oss men om en vecka flyttar jag och då åker den samt den hiskeliga soffan inköpt av smålands största vandrande hybris ut. Och den rutiga kokboken är det enda minne han får från mig för jag har fått en ny. Av hans vänner som blev mina. Med anledning av att det nu är ett år sedan han flyttade och lika lång tid sedan han blev otrogen så stänger jag nu igen boken för gott. Den började så bra, vår saga. Så bra att man var helt och fullt övertygad om att det var just en saga, för god för att vara sann. De sista kapitlen sved i mitt hjärta och tryckeriet måste ha gjort något fel just den dagen för flera av dom var blanka men med de allra sista orden i fetstil. Otrogen. När jag fick veta var jag omgiven av vänner och långt därifrån och kanske grät jag stilla en tår för vad han gjort mot mig alldeles för länge men kanske mest mot sig själv. Jag hoppas att han en dag finner sig själv och lär sig vara ärlig. Det var ju inte bara mot mig utan mot sin nya som trodde att han var bara hennes. Insåg han aldrig att det hade blivit så mycket enklare att inte behöva låtsas och ljuga. Insåg han aldrig att jag hade kunnat leva upp, blivit fri, accepterat och åtminstone känt att han värnade om det som en gång var om jag hade fått veta tidigare. Veta överhuvudtaget? Vet hon om att hon vid några tillfällen fått hem en använd man? Pojke? Jag visste inte och tanken gör mig knäsvag av äckel. Är hon medveten om att samtidigt som de var i den allra vackraste fasen så lovade han mig att han skulle komma hem till mig? Medan hon går runt och berättar om deras ett-åriga förhållande så säger han att det uppstod  först i år. Är det respektfullt mot henne? Det är en ond cirkel ritad av en människa som jag fortfarande inte vill tro är sådan. Så falsk och feg. Det är inte längre min sak att ödsla tid på men medan jag känner att jag kommit över han, honom, det som trampade på mig och gav mig en käftsmäll när jag reste mig upp så vet jag att jag aldrig kommer över känslan i sig. Det är för mig alldeles ofattbart hur man kan behandla någon man en gång älskat så. Jag kommer aldrig att förstå. En sådan bok är inte värd att spara för man vill aldrig läsa om den. Därför lägger jag den nu i högen bland hans andra saker han ännu inte hämtat. Och dröjer det lite till så kvittar väl det. Då har Sirli fler dagar på sig att vässa klorna på hans böcker. Alltid lika påhejat av mig. Jag sätter punkt och får därmed sista ordet.

Han fick min första kärlek
Han tog den och försvann

.