Mitt indolenta jag

Jag har spenderat alldeles för lång tid till att tvivla, sjunka, fly, försöka men inte vilja, inte kunna, inte förmå mig till att leva. Jag är trött på det. Jag orkar inte vänta på den där dagen då jag inte är trasig längre. Jag kommer alltid ha ont i den delen av hjärtat. Jag kommer alltid vara jag. Som känner för stora saker. Och jag tänker för mycket. Är för lite. För mycket för andra. Jag kommer aldrig vara nog. Jag ger upp dig, dig, dig. Mig. Och jag kan inte förlåta. Jag kan inte det. Jag flydde försent och jag flydde till ett hus större än livet själv och här försvann jag. Jag tror att jag har hittat mig nu och jag stannar inte kvar. Livet blev för mycket och för stort. Jag lämnar allt. Vinterkyla. Nätterna har slukat mig hel. I lådan ligger 80 sömntabletter. Jag tar bara en i taget. Jag måste få sova, tänka på annat. Inte tänka alls. Ibland skrattar jag så att jag får ont i magen. Dom dagarna har blivit fler. Som vanligt tar jag ut segern i förskott. Jag har varit glad i flera dagar. Nu skiter jag i allt. Ännu mer. Det är nämligen så man ska göra. Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad. Jag ska vara det. Det blir mitt nya ideal. Jag ska flytta. Det var väl det jag menade från första början. Fan, så tokigt. Allt. Jag flyttar snart. Vad ska jag med ett hus till när livet inte är här. Jag har målat till förbannelse, där i kyffet där jag ska bo. Det är kallt nu, men blir varmt när jag kommer. När den svenska sommaren kallnat så rör jag mig ännu längre. Tar ett steg till. Jag tror faktiskt det. Jag måste. Fan, vad jag kan. Och jag kommer aldrig ta mer än ett piller i taget. Trots hela världens hunger samlad i mig.

I hurt myself today to see if I still feel