Mitt indolenta jag

I natt satt jag och skrev tills fingrarna blödde och ögonen sved. Jag skrev och skrev tills månen ville sova och solen var en glödande apelsin. Jag ville fullfölja, slutföra och när jag var färdig stängde jag ner det skrivna utan att spara men med vetskapen om att jag var färdig med känslorna som bränts och varit tänkta tusen gånger. Efter att ha kommit på pränt så var det inte längre viktigt, det onda hade inte ett mål för sina avsikter utan förlöstes sakta när jag läste igenom, gång på gång, medan saltet blandades med tro istället för otro. It ends today. Så tänkte jag. Nu är det så. Tankens kraft.

Ibland blir jag trött och grinig. Då undrar jag till exempel saker som varför vissa företag eller andra med vinstintresse inte tar och lägger lite pengar på nån expert på marknadsföring.

Det har öppnat en ny affär i den djefla grannstaden. Vad menar dom egentligen? Får man pengarna tillbaka bara när personalen är otrevlig? Människohandel?


Det här kommunala bolaget borde kanske tänkt lite mer på initialerna, eller vad säger ni Alvesta Renhållnings AB? Jag tänker INTE dra världens dåligaste (språk) skämt om att det är just i Alvesta också som... nä.



Dagen började såklart inte alls så här grinigt. Den började alldeles underbart på en filt vid sjön med E och livsfarliga änder och årets premiärdopp. För tårna. Sen gick vi på ett företag som väljer att marknadsföra sig med rumpor. E skulle köpa ramar och jag kramar. Jag försökte förgäves få E att köpa Ribba. Till slut blev HON grinig och sa att hon inte alls det tänkte köpa Bånge. Men jag förstår henne. Hon hade precis öppnat ett paket med samma iver som ett barn på julafton bara för att upptäcka att gratis-trosorna hon tackade nej till förra veckan av en telefonförsäljare kommit till henne i onesize och med en inbetalningslapp. Imorgon ska jag ge henne det här:

Jo, en manlig bekant tog mig under sina vingar och föreslog, helt oprovocerat såklart, en sida på nätet för ensamma själar. Jag lyssnade något ointresserat till en början, av ren oartighet, tills han med ett flin avslöjade sidans namn. K...l-kontakt.nånting Men det är ju inte klokt. Har folk inga skrupler nu för tiden? Har människor inga krav alls? Det är ju nästan lika illa som att bli tillsammans med... en kristdemokrat. Fast precis tvärtom. Så desperat blir jag aldrig. Icke!

Min pappa är snäll. Jag är hans favoritdotter. Han har bara en men ändå. Han brukar sända mig små tänkvärda ord att finurla på.

"Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din"

Dagen idag var fin. Den började med en promenad i skogen. Mina ben går utav sig själv nu. Med mig hade jag ett syrligt äpple. Det är viktigt att mina Granny Smith-äpplen är just det. Syrliga. Jag åker 6 mil för att få tag på de godaste. Enkel resa. Det värsta som finns är att ta en tugga och få något som smakar... äpple-mos i munnen. Muffe fick också följa med fastän han ska pinka på vartenda träd i hela skogen. Ibland får mina röster i huvudet följe av Damien, Joni och kanske Ani i lurarna men lika gärna lyssnar jag på ingenting mer än det naturen vill att jag ska höra. Helt plötsligt lägger man sig själv åt sidan och upptäcker att det finns fåglar också och lyktstolpar som luktar tjära. Jag tycker om att inse det. Jag tycker om att jag går runt där och ler helt fånigt för mig själv. Häromdagen stod två rådjur ett par meter ifrån mig. De ville inte alls prata en stund. Jag brukar vinka åt kor också. Man blir sån när man växer upp i innerstan. Kanske. Helt säkert är att jag föddes på fel plats. Jag vill vara nära naturen. Man struntar liksom i saker. Är man lite wild and crasy tar man inte ens på sig bh utan låter brösten hoppa runt lite som dom vill på morgonpromenaderna. Dom kommer inte så långt i alla fall.

Jag har gått och blivit lite poppis jag. Iallafall enligt kärleksförklaringarna på FB. Varför jag i första taget applicerade "are you interested" har jag glömt medan andra verkar tycka det är helt normalt att visa okända sitt gillande. Eller vad säger ni, Saoud, Mehmet, Cigdem, Youssef och Hussein? Inga kameler i världen kan få mig att slösa tid på någon jag inte kan se, ta på eller ta mig till på mindre än en dag. Eller en timme. Vilket får mig att tänka på R. Det var mödosamt nog att behöva åka propellerflygplan till grannlandet även om själva resan i sig var klart underhållande när man hörde norrmännen prata. Det var en skön tanke att veta att om planet skulle störta så skulle man dö skadeglad. Ialla fall...att bli sambo i Estland lockade inte heller. Och Australien... det är inte min drömresa. Jag har min egen. Och det finns en tid och plats för allting. Nu gör jag allt på ren vilja. Imorgon bitti ska jag titta på när korna släpps ut i hagen och sen ska jag bygga en pool. Kanske blir det en glass också. Sommarens första har jag redan ätit upp men i år fick jag inga oanständiga förslag på köpet. Jag ger det en chans till imorgon. Tjohopp.

Jag tog min silvergrå missil och körde norrut efter att ha lämnat av Mis-fis i skogen två kåddebollar fattigare. Sirli la sig nöjt tillrätta i buren men såg till att utföra nummer två när det var 30 mil kvar på vår lilla roadtrip. En inte lika nöjd matte fick använda sina nyinköpta ansiktsservetter till att ta hand om det hela. Väl framme gjorde Siri en överraskande entré då hon alldeles ensam fick det tvivelaktiga nöjet att möta sina ovetande nya ägare då den gamla ringde på dörren och gömde sig bakom en gran. (egentligen en en men en gran gjorde sig bättre i skrift än en en) För att mildra chocken överlämnades även den dyraste jävla whiskyn systembolaget hade vilket funkade. Det vill säga ända till morgonen därpå då Siri bestämde sig för att bli den kåtaste katten på gården. Det blev inte bättre av att hon var fortsatt orolig i sin lilla mage och gjorde en nummer tre (för er som inte vet vad en nummer 3 är kan jag ju avslöja att det är en blandning av 1 och 2) ungefär 30 cm upp på ett köksskåp, hur nu det lyckades, och lite senare kräkte ur sig det som fanns kvar i den lilla magen på mammas äkta matta i vardagsrummet. Bortser man från dessa petitesser så lyckades denna chansning bättre än förväntat, gammelkatten verkade ta det med ro trots att hon är fruktad bland de andra på gården. Argbiggan - surhaggan alltså oavgjort. Misen däremot hamnade i underläge direkt bland bestarna i Obygd och måste hämtas hem imorgon med livet i behåll men stoltheten något tilltufsad. Eller avknipsad beroende på vilket humör man är på. Mitt är synnerligen gott en natt som denna ty jag har flyttat flera meter in i Skåne. Jag längtar efter sommaren för den leder mig till hösten. Vart hösten leder mig vet ingen. Utan tvivel är jag inte riktigt klok.