Mitt indolenta jag

Efter några fascinerande dagar vid havet med honom som innefattade allt mellan utslag vid ranchen och blöta jeans i lårhöjd så var det dags

oj
full



sne sen

Han skrattar åt mig. Men jag älskar faktiskt sås och fetaost och vitlök. Kanske är jag full. Han lagar mat. Det älskar jag också.

Staden var sig lik om än lite vackrare den här sommaren. Det var sol ute och sol i sinne. Vin i mängder och skönsång i industrilandskapet. Vin är förrädiskt. Det är så lätt att gå över gränsen och så enkelt att vara sann men här passerades endast regler som skulle brytas. Allt är en fråga om tid. Utveckling och avancemang men med barnasinnet i behåll. Laakso med två långa a:n gjorde sitt till för att väcka mig ännu mer. Jag älskar när det spritter i kroppen och benen inte kan stå stilla. Jag visade honom allt jag vemodigt tycker om med min barndomstad vilket innebar ett nattligt besök i forna dagars lekpark. Det ser ut som då men klätterställningen liksom jag är ny. Drama på hög nivå.

Om två dagar bär det av norrut för mig och min vän. Jag ska visa honom den hemska staden jag lämnade bakom mig i ett annat liv men som sedan dess har genomgått en transformation och går an att besöka. Kvar bor de enda människorna i världen jag aldrig kan förneka och aldrig vill glömma. Jag ska återigen inta vackra toner på bakgården till muséet men denna gång i sällskap med en annan man. Sist fick min broder vara kavaljer och en axel att luta sig mot mitt i allt det nya som jag hade framför mig. Nu är jag redan där med någon som förstår, som vet och som är lika komplicerad och ömtålig som jag själv.


Looking for reasons for what I did
Looking for reasons to live
Waiting at your doorstep another night
Scared to death of you sleeping around

Call you in the morning crying on the phone
Glad to hear your voice but your voice has turned ice cold
It was that very moment I made up my mind
There's no longer no reason for me to try

Leaving loads of messages, leaving you notes on your locked up door
and your shut off phone
It was that very moment that I made up my mind
There's no longer no use for me to try



Det finns inga ord för hur mycket jag ser fram emot allt det nya. Det som redan är här.

Att ha blivit uteblåst har fått en ny innebörd. Fast ute.

Jag börjar undra om jag har fått ett liv. För jag har inte tid att skriva. Det händer så mycket nu, kanske alldeles för mycket. För fort. Jag njuter och våndas i en salig blandning. Mest njuter jag förstås. Av att livet ännu en gång visat sig ha oväntade möjligheter och oanade vändningar. Jag är sällan hemma, aldrig själv. Min nya vän O följer mig i tanke och handling. Det är en märklig känsla att upptäcka någon som sig själv. Inte odelat positiv för man finner sig stå öga mot öga med sina mörka sidor. Och trots att de är mina så vet jag inte hur jag ska hantera dom. Även här så har fördelarna det uppenbara övertaget och jag låter mig släppa fotfästet för en stund och bara vara. Med O.

Jag for ut på nostalgiska skogsvägar som brukade leda till mitt hem men stannade halvvägs på besök hos K. Han har sedan jag berättade om mitt ställningstagande mot kaffe varit besatt av tanken på att omvända mig. Han bjöd således på espresso men det föll inte damen på läppen. Jag fick i mig två klunkar innan grimaserna fick honom att koka mig lite te istället. Han lever det mest dekadenta liv i sitt pojkrum med tyger för fönstrena som är alldeles inpyrda av den rök vi blåste ut under flera timmars filosoferande. Hans far, kallad pappi, behövde dock hjälp att installera sin nya leksak som han införskaffat efter en högvinst vilket gav mig en chans att andas ut. Min tekniska sida fick stå tillbaka medan jag bevittnade de ivriga pojkarnas försök att sätta samman apparaturen. Mången gånger fick jag kväva illa dolda skrik och smyga mig fram vid obevakade ögonblick för att hjälpa dom i skymundan. Jag avskyr, bara avskyr människor som inte läser bruksanvisningar. Inte desto mindre vet jag att människor avskyr mig som envisas med att slaviskt följa manualen för överraskningen i ett Kinder-ägg.

Jag hann aldrig bli nervös inför mitt besök. Det jag kände var förväntan och en pirrande känsla i magen. Jag blev inte besviken. Det är så mycket som ligger bakom mig nu, som jag lämnat och stått över. Om det är möjligt att färdas år på dagar så är det vad jag gjort. Vad som händer nu vet ingen och jag vill inte veta, bara känna. Lära känna. Att ha börjat i motsatt ände känns helt rätt. Så varför är det höst ute när det är sommar hos mig. Tralala.

Och eftersom det faktiskt är sommar nu vad än graderna säger så blev det premiär på mjukglass härom veckan. Jag vet inte varför men jag fick en känsla av att killen i kiosken försökte göra sig till. Glassen bara växte inför mina ögon och överlämnades med en blick som fick mig att avböja toppingen. Men den var god, mmm.