Newbie
Jag har väl sagt hur sjukt nöjd jag är med min nya dator? Har jag det, har jag? Eller med min notebook då som det faktiskt heter. Eller snarare HP Pavilion DV6364. Den är svart och fin. Vad har du för bil? En röd. Iallafall. Jag är jättenöjd och smeker mer än gärna tangenterna. Ömt men med hetta för fingrarna glöder och jag med dom. Ni vet, super multi dvd-brännare med stöd för dubbla lager och allt. Inbyggd blåtand och WLAN. 5-i-1 minneskortläsare. Och jag fattar ingenting, det är fantastiskt! Men jag är duktig och läser på och snart vet jag en bråkdel och blåtand kunde jag faktiskt redan och nu vad en gadget är. Jag har flera stycken. Den är personlig min dator och det är bara mitt skit på den. Faktiskt så rensade jag precis en skräpkod så att texten jag länkade, eftersom den tekniska biten var för tråkig att skriva för hand, blev i samma stil som den övriga. Det ni. Och alldeles snart så ska jag ta reda på vad feeds och rss är då jag misstänker att jag som bloggare, om än en hemlig sådan, borde veta vad det är. Nu är mitt favoritprogram Scrubs slut och om några timmar ska jag sätta på mig min egen så nu ska jag slita mig från min skönhet och kasta mig framstupa i sängen. Den här gången så att min längd matchar sängens. Av någon anledning hade jag härom natten somnat tvärsöver sängen och det går inte ihop sig med 175 cm över 90cm. Mitt i natten vaknade jag med mitt sängbord i ryggen och lampan som brukar stå på den mitt i en vurpa som torde liknat min egen. Jag måste verkligen bli mer selektiv med mitt val av sovplatser. Hallen, golvet och kalla stenar. Men man måste ju inte sova för det. Och jag har blivit knottbiten på de mest omöjliga ställen. Nu ska jag faktiskt försöka sova för det blev inte mycket med det i natt, buggen satt liksom kvar ända till morgonen och de tår jag råkade trampa på gör det förhoppningsvis fortfarande.
Till skogs eller åt skogen med patos
Midsommaraftons natt väckte något inom mig som legat vilande alltför länge och det sorgliga är att jag lät det ta ett år innan jag insåg det. Jag är betydligt mer sinnlig än jag ville minnas och jag vet inte var all denna nyfikenhet kommer leda mig. Kanske rätt ned i fördärvet eller bara som ett fint minne i den lilla ask av känslor som jag vet brukade bulta bakom mitt vänstra bröst de gånger jag lät det. Det driver mig till vansinne och är inget annat än förödande för en neurotisk upptäcksresande på jakt efter sanning och ärlighet. Men han var verklig i allra högsta grad och synnerligen ärlig och jag avskyr det. Det ska vara jag som retar och jag som inte ens inser att jag njuter av det. Det är patetik och lidelse och jag vill fly tillbaka till den kyla som varit mitt fängelse men nu är det försent. Hur kan en kyss rasera allt? Midsommardagens natt var bitterljuv även den men i en annan dimension som inte alls lockade. Jag är inte van och jag vill inte och dessutom skulle jag aldrig tänka tanken en bråkdels sekund på att dras in i ett spel där jag inte ens vill ha en biroll. Jag vill stå för handlingen och då skulle det inte bli så, inte igen, även om det skulle vara någon annan som sårades. Midsommaraftons dramatik i all sin enkelhet räcker långt endast det men jag fruktar slutet för jag ser inget. Det här är bara början.
Primal scream
Min tillflyktsort på landet och skönaste soffan i småland tog emot mig igår kväll efter min sedvanliga roadtrip på 35 minuter. Jag älskar det där huset med alla dess hundar, katter och gästvänliga människor. Trots att jag inte längre behöver fly så är jag där med jämna mellanrum och andas, lever och bara är. E varnade mig för att sotaren skulle komma framåt nio så jag inte skulle rusa ut i köket yrvaken och frågande. Vaknade klockan sex av buller och bång och sotarens maskin som lät som en sisådär 100 getingar. Jag sträckte ut mig i soffan och hade det hur bra som helst i min on/off-sömn fastän den där surrande maskinen störde en smula samtidigt som den tilltog i styrka. Nästa gång jag slog upp ögonen ser jag en gigantisk bålgeting ovanför mitt huvud, ungefär precis så nära man kan titta utan att ögonen krockar med varandra. Efter att ha hämtat andan under det syrefattiga täcket tre sekunder tog jag trappan i två steg och höll så när på att skrämma livet ur E, Tyke och Lolls när jag hoppade upp i dubbelsängen på andra våningen. Hon trodde såklart inte alls på mig och mina historier om en geting stor som två ostbågar men tji fick hon för när vi senare evakuerade mina kläder utrustade med flugsmällor och kavlar så satt han där i gardinen den fan. När jag upptäckte honom så hörde jag ett obekant dovt läte mullra inom mig, det kom från tårna och avgrunden med dom och upplöstes senare i det sedvanliga hysteriska tjejskriket. E som ännu varken sett eller hört sympatiskrek hon med och jag höll på att avlida av skratt när jag hörde oss. Getingen vispade vi ut genom fönstret så nu behöver jag inte vara snäll på en vecka minst.
sova.nu
Och jag tittar verkligen på Porkys...
Söndag som blivit till måndag, hallelujah. Haft en lugn helg som kontrast till den kommande. Var under lördagen på besök i ett hem som vändes helt upp och ner av alla barn, stora som små och vuxna inkluderat. Det resulterade bl.a. i ett gipsat ben. Man ska inte stoppa köttbullar i näsan eller hoppa hage när man är över 30. Jag drog mig undan det alarmerande oljudet i ett behagligt soffhörn och fick veta att jag nog är den enda i världen som kan fortsätta trycka i mig efter en pizza. Nej väl? Det är väl helt normalt att äta sin kroppsvikt. Dessutom var det inte jag som tillagat chipsen och då blir det automatiskt lite godare. Ser fram emot kommande löneförhöjning. Jag har köpt så många plånkor på loppis att det verkar fånigt nu eftersom jag inte kan fylla en enda. Det var sådär kul på maxi att försöka betala med 87 öre på kortet. Men jag har så jag klarar mig. Det går bra nu. Pengar rullar in som dom ska. Skjut mig.
Mina små monster
Hänförd
Mitt besöksantal ökar stadigt. Av de fem, ja fem (redovisar man det i bokstavsform ser det lite mer ut) så är jag en av de mest frekventa och de andra två kan jag ju räkna ut med röven vilka de är. Men ni andra, vilka är ni? Jag blir alldeles sagolikt tagen på sängen av vetskapen. Jag är ju inte publik eller särskilt hänförande själv.
hp och jag
Jag säger som Schulman; vad är sannolikheten? Och som nån annan sa, cirka 8 på en miljard om man bortser från frekvensen av fordon på en viss plats eller spridningen av fordonsägare över Sverige. Däremot har man tagit hänsyn till de 148 kombinationer som är förbjudna. I love it! Får däremot lite ont i magen av sannolikhetslära. Idag har jag farit över halva småland och har därför lite, numera sällsynt, egentid ikväll. Jag och min dator. Mycket nöjd. Tar mig tid att fundera också. Det är kallt idag och jag har hamnat i blåsväder. Men som Douglas Adams sa; ironi är (intelligenta) människors möjlighet att göra en viktig poäng samtidigt som man har lite kul. Grannarna spelar dansbandsmusik från två olika håll på gården och nånstans mitt i, dvs där jag befinner mig, kolliderar skiten och gör mig alldeles vimmelkantig av ondska. Och på tal om det så har jag bestämt mig för att inleda mitt nya decennium storstilat. Vet inte riktigt hur det ska gå till men jag har ju X antal månader på mig. Och nu fick jag ont i magen igen.
Istället för musik: förvirring
Fan vad bra. Mitt mobila bredband är aktiverat efter en miss av Tele2 och jag inviger min nya fina dator med följande ord. Sista veckan har varit ytterligt ypperlig. Många fikor har det blivit med nya och gamla bekantskaper och en trave Kina-böcker ligger på bordet till låns av K. I lördags körde jag som en vettvilling ut till nya bygden efter jobbet för att ta igen förlorad tid med örebroarna. Det blev som vanligt galet och vi hamnade på Silverhill men var egentligen i vår egen förvirrade värld då vi fuldansade som förr och bara hade sådär vansinnigt roligt som jag och M och D och J och L och säkert flera bokstäver till kan ha. Det var en J som fattades för att vi skulle vara kompletta, som då. Tiderna förändras och kanske även jag. Alla är så arga och jag förstår inte varför men det gör jag ju egentligen. Jag är bara avtrubbad, inget skrämmer mig längre och såna känslor har jag gömt långt bak. Flickorna planerar en roadtrip till den avskyvärda staden alternativt pingstkyrkans loppis för att dumpa saker som stör och borde varit härifrån för länge sen. Jag påminns konstant om min dåtid men lever som tur är för det mesta i framtiden. Och vad gör väl det om hundra år? Men hur jag än vrider och vänder på det så kommer fyra år alltid vara en del av de där hundra åren. Det är bara så tragiskt när pojkar växer upp och glömmer bort vem de brukade vara. Och alla sörjer vi någon som inte längre finns. I natt ska jag inte sova i hallen. Jag ska drömma om en bokstav som komma skall.
Livet på landet
Jag har alltid avskytt söndagar. Denna melankoliska dag som bara är en lång väntan på en vecka man inte vill ska starta. Börja om. På senare tid har jag fått omvärdera många saker och fenomen i mitt liv. Vissa mot min vilja. Ibland är det enklare att vara passiv men hur fort man än springer, om man skulle råka vara aktiv, så kommer verkligheten alltid ifatt. Obarmhärtigt och med större kraft. Söndagar har varit ett av mina smärre problem men ändå en dag jag velat hoppa över, se bortom. En söndag för inte så länge sen var händelserik och i många avseenden smått fantastisk. Började helt planlöst med en visit hos min nya vän på landet. Det enda som stod på schemat var nåt evenemang i byn och en promenad bland liljekonvaljer. Lagom till promenaden skulle inledas ringde djungeltelegrafen om att korna stod på vägen. Kvigor fick jag lära mig senare. Ko som ko? De fyra motades snabbt in i hagen som stått öppen sedan rallyt några dagar tidigare. Förmodligen några stadsbor som genade genom hagen för att slippa inträde och i sin iver över att vilja bli påkörda glömt att stänga efter sig. Tio förrymda kvigor fattades dock fortfarande och det blev en vild biljakt tills vi hittade dom i samkväm med grannens kor. K O M kossorna K O M kossorna. Och de jävlarna lyssnar! Tänk vad mycket man gått miste om genom att växa upp i innerstan. Men att stå och vifta med armarna mot en skock framrusande klövdjur finns tydligen i generna. Sen blev jag alldeles bortklemad med gåvor i form av rabarber, persilja, hemmagjord jordgubbssaft, vilda blommor och ny-spenad mjölk av mammor, pappor, gudmödrar och fan och hans moster. Dagen slutade inte där utan fortsatte till Kina-butiken ute i skogen och loppis och antik i skogen intill. Jag fyndade snuskigt och fult och M fick gasa därifrån med mig nedkrupen i sätet. Båda med blossande röda kinder. Jag måste verkligen lära mig att bli smålänning på riktigt. Det verkar ju som om jag blir kvar här ett tag till. Nya vänner, nytt arbete och ny bostad har gjort sitt till mot mina tidigare så ondskefulla tankar mot denna boplats i söder. Jag har nya anledningar att stanna.
Myror i kroppen
Inget internet på ett tag men väl en ny dator. Bara min. Och jag lever mer och mer.
