Mitt indolenta jag

Midsommaraftons natt väckte något inom mig som legat vilande alltför länge och det sorgliga är att jag lät det ta ett år innan jag insåg det. Jag är betydligt mer sinnlig än jag ville minnas och jag vet inte var all denna nyfikenhet kommer leda mig. Kanske rätt ned i fördärvet eller bara som ett fint minne i den lilla ask av känslor som jag vet brukade bulta bakom mitt vänstra bröst de gånger jag lät det. Det driver mig till vansinne och är inget annat än förödande för en neurotisk upptäcksresande på jakt efter sanning och ärlighet. Men han var verklig i allra högsta grad och synnerligen ärlig och jag avskyr det. Det ska vara jag som retar och jag som inte ens inser att jag njuter av det. Det är patetik och lidelse och jag vill fly tillbaka till den kyla som varit mitt fängelse men nu är det försent. Hur kan en kyss rasera allt? Midsommardagens natt  var bitterljuv även den men i en annan dimension som inte alls lockade. Jag är inte van och jag vill inte och dessutom skulle jag aldrig tänka tanken en bråkdels sekund på att dras in i ett spel där jag inte ens vill ha en biroll. Jag vill stå för handlingen och då skulle det inte bli så, inte igen, även om det skulle vara någon annan som sårades. Midsommaraftons dramatik i all sin enkelhet räcker långt endast det men jag fruktar slutet för jag ser inget. Det här är bara början.