The Blowers Daughter
Jag är glad. Jag ska till Oslo. Och jag kan go on and on. Men inte nu. Jag har ändrat rutiner och jag är redan en timme efter med hoppisäng-dags. Det är lugnt, det unnar jag mig. Jag är ju glad.
11
Okej... det har hänt lite saker... och i helgen ska jag ha finbesök så då har jag inte heller tid att skriva. Tänka sig.... jag har inte tid. Fantastiskt!
Word
En odaterad berusning a.k.a. en idiots bekännelser
"Jag märker att jag efter tvåsamhetens tillvaro lyckats gå miste om de mest basala kusnkaperna om det motsatta könet, även fast jag genom erfarenhet eller snarae bristen på den inser att jag eldrig vetat något om det. Det känns som om jag vandrar på okända marker,på jakt efter visdom om det jag inte är säker på finns att inhämta eller lära sig av. Det som i alla tider har varit ett av människans största behov borde finnas inpräntat i märgen, inarbetat i själen på hur man ska bete sig för att få-. Ochj ag vet inte. Jag vill veta och behöver veta- Jag ggör mina tappra försök i tanken för längre än såkommer ajg inte och illa vore det väl annars. Efter några öl i varje ben är suget efter närhet större än på länge och jag plågas och lider om det som jag vet väntar. Tålamodet har aldrig varit min vän. "
Lillebror
Det här är min bror på sitt allra soligaste humör. Idag fyller han 25 år och surar för att hans kompisar inte orkar följa med ut efter middagen på kvarterskrogen. Han har såklart inte en aning om att dom har ställt till med baluns och jävelskap och att han inom ett par timmar blir kidnappad till en stor överraskningsfest. Han vet inte heller om att hans syster precis kört 4 timmar för hans skull. Det visste förresten ingen annan heller om. Då kanske han till och med drar lite på de berömda smilbanden. Det kommer jag att göra när jag får se hans min. Grattis lillebror på din dag! Din, din, bara din!
V.I.P.
And there is the end of it...
Ja, så det kan bli. Vi insåg till slut att vi bara ska vara vänner och för första gången på ett halvår så var vi överens. Så putslustigt då. Det känns lite tomt nu, jag tyckte på nåt vis om att trassla in mina ben i hans och fastän jag armbågade bort honom när han sovandes höll mig för hårt så var det en armbåge av ömhet. Men det sa jag nog aldrig. Ibland tror jag att jag aldrig kommer kunna plocka ihop skärvorna av mitt krossade hjärta. Ibland tror jag att när man är som jag så ska man inte släppa människor för nära inpå. Och varför ska man genomlida och våndas av smäktande, underbara känslor när allting bara når sitt slut till slut. Det gör ju alltid det, hör ni det alla positiva djeflar. Och ändå... krossa mitt hjärta igen. Någon... Och du... jag saknar dig.
