Mitt indolenta jag

Allt medan melatoninet så sakteliga börjar inta min kropp så når idiotin oanade höjder. Av en ren slump, som så mycket annat, så inser jag att jag inte alls ska till Bryssel om 2 veckor. Jag ska dit om en. På min arbetsplats finns en urbota dum regel om att man endast får ansöka om ledighet minst 2 veckor innan. Och där skulle man kunna tro att mitt mod och min nyfunna reslust dog en smula men icke. Jag ska nog kunna göra det omöjliga och blidka chefen. Som hon gör, som hon säger. Men till Bryssel och min norrländska vän ska jag. Jag har saker att göra. Jag ska trotsa flygrädslan, låta solen smeka min kind på en uteservering, äta pommes i strut och kanske, kanske dricka körsbärsöl. Leva. Har jag tur blir det en tur till Paris med. Jag har ju redan köpt en nyckelring av Eiffeltornet så att jag ska slippa göra det där. Framförhållning mina vänner. Det vore bedrägeri om jag använde den innan jag varit där.
DET vore dumt. Också.

...bapapapa... bli inte som jag när du blir stor...

Älskade bror. Du har fel. Ödet vill oss inte illa. Det står inte skrivet någonstans att det ska bli som det blir. Jag vet att det känns hopplöst ibland, gud vad jag vet det... men den enda som kan ändra på tingens ordning är du. Förstå det. Kämpa för allt vad tygen håller men förgör inte dig själv. Ge inte upp för tidigt, du vet när det är dags. Men inte nu. Inte nu. Superstjärna du.

♥

Igår var jag på derby i obygden. Det var ett tag sen sist och på andra sidan slätterna. Den sömniga lilla byn invaderades av publik och folk gick man ur huse för att bevittna denna veckans höjdpunkt. Jag stod pall på bänken i fladdrig klänning och tänkte mest på att det inte var så mycket mer än just bollen att titta på. S tittade på 28 svettiga pojkar. Lika fotbollskunniga båda två. Tur att M var med. Så att vi iallafall visste vilket lag som var grejen. Det var en sömnig match som till slut oförtjänt togs hem av byns stoltheter. Hurra. Efter de inledande minuterna då en boll fastnade i trädet ovanför min fagra nuna sa jag till de andra att vi kanske precis hade bevittnat det mest spännande i hela matchen. Hånfullt skrattade karlarna i keps och brynja åt mig. Föga visste de hur rätt jag skulle komma att ha. Men icke att förglömma när byns äldsting blev rammad av en ung förmåga. Det var roligt men skrattet fastnade i halsen när jag en kvart efter matchslut halvvägs till bilen såg den gamle mannen som precis lyckats ta sig ur sin solstol. Planen låg öde, solen hade gått ner. Sting i hjärtat.