Mitt indolenta jag

Igår var jag på derby i obygden. Det var ett tag sen sist och på andra sidan slätterna. Den sömniga lilla byn invaderades av publik och folk gick man ur huse för att bevittna denna veckans höjdpunkt. Jag stod pall på bänken i fladdrig klänning och tänkte mest på att det inte var så mycket mer än just bollen att titta på. S tittade på 28 svettiga pojkar. Lika fotbollskunniga båda två. Tur att M var med. Så att vi iallafall visste vilket lag som var grejen. Det var en sömnig match som till slut oförtjänt togs hem av byns stoltheter. Hurra. Efter de inledande minuterna då en boll fastnade i trädet ovanför min fagra nuna sa jag till de andra att vi kanske precis hade bevittnat det mest spännande i hela matchen. Hånfullt skrattade karlarna i keps och brynja åt mig. Föga visste de hur rätt jag skulle komma att ha. Men icke att förglömma när byns äldsting blev rammad av en ung förmåga. Det var roligt men skrattet fastnade i halsen när jag en kvart efter matchslut halvvägs till bilen såg den gamle mannen som precis lyckats ta sig ur sin solstol. Planen låg öde, solen hade gått ner. Sting i hjärtat.