Mitt indolenta jag

...löning på fredag. Jag helgarderar aldrig och dessutom är ordning för idioter. Det var i vilket fall på tiden att kontot fylldes på. Min kost började bli något ensidig. Och så älskar jag att köra bil och lyssna på musik men på senare tid i takt med att jag blivit djärvare på vägarna så har jag utvecklat en fobi mot civila poliser. Ögontjänare som jag är saktar jag därför ner lite diskret så fort en saab eller volvo uppenbarar sig. Ibland finner jag mig stirrandes in i potentiella polisers bilar i jakt på gömda kameror. Och självklart vet jag exakt var hastighetskamerorna står utställda. Man vill ju inte fastna i "fastighetskontrollen". E retar mig för mina små felsägningar som jag i upphetsade tillstånd yttrar. Jag har iallafall inte fastnat i någon. Och jag börjar inte gråta av nervositet när jag blir stannad för rutinkontroll. Hon är så söt min E. Tyvärr har hon dåligt inflytande på mina körvanor. Innan hade jag inga som helst problem med att reta gallfeber på mina medtrafikanter genom att köra laglydigt. Egentligen har inget av ovanstående att göra med normens vara eller icke vara. Sanningen är smutsigare än så. Jag har några egenheter men så länge det inte stör mig så är dom rätt underhållande. Jag kanske inte kan ligga exakt på 90 utan snarare minst 10 kilometer över bara för att och kanhända måste klockan slå midnatt innan jag släcker lampan och möjligtvis sväljer jag tre gånger om jag ser något vackert. Det var iallafall mycket jobbigare förr när jag var tvungen att blunda med vänster öga, stampa tre gånger med höger fot och peka fuck you när jag såg något FULT. Kunde bli lite jobbigt ute bland folk. Jag tycker oftast inte om folk. Jag låter kanske lite dryg idag och det må så vara. Jag måste kräka av mig lite när jag tvingats vara för trevlig. Varför ville alla mammor släppa iväg sina ungar med mig när vi var yngre? Varför fick jag förtroendet att tända ljusen i kyrkan varje julavslutning i småskolan? Jag tror att alla hämningar börjar ta ut sin rätt. Men jag är inte dryg. Jag har bara pms och mina små egenheter. Ja, vi har så trevligt ihop.

Tur att man blivit äldre förresten... Springa runt sådär och tramsa. Med en flaska. Och idag fick jag visa leg. Igen. Det är roligt det. De första tio åren kanske. Men iallafall. Man ska inte kasta saker omkring sig och smälla i dörrar och såna grejer. Kanske. Det har jag lärt mig nu. Haha, nä. Men flaskan ångrar jag. Fast den var av plast. Okej. God natt.

Jag vet inte om det var de 4 ölen, min nyfunna vän och tillika dryckespartner eller de facto att rädslan aldrig infann sig som gjorde att flygresan blev riktigt angenäm. De två timmarna liksom flög förbi och väskutlämningen var riktigt rolig i mitt tillstånd fastän bussresan in till Bryssel blev ett knipande helvete. Jag blev sällsynt nog överraskad av staden i sig och det kändes att jag var på annan plats och minnena från förr i avlägsna städer tornade upp sig. Jag föll ner i en svacka av alla intryck men repade mig snabbt med att låta mig underhållas av framfusiga fransktalande hundvalpar som inte förstår ett nej, glada irländare som bjöd på dans på borden inne på O´Reilleys och Pride-paraden som fick det att spritta i den våffelmedchokladsåsochpommesistrutmedmayo-tyngda kroppen. Vidare lyckades jag och bäste R undslippa biljettkontrollanterna i ett ovanligt lyckat försök att spela dum och jag kunde istället lägga pengarna på ännu mer öl, choklad och allehanda onyttigheter. De fem dagarna gick fort och på slutet behövde man inte ta en paus i köket för att orka ta sig upp till R´s rum på 4:våningen i det svindlande smala huset i polack-kvarteren. För att sammanfatta det hela hade jag tänkt ha med en ytterst storslagen bild på något av det som är Bryssel men kunde inte bestämma mig. Manneken Pis a.k.a. den pissande pojken förändrade inte mitt liv och allt gott jag förtärde är förgängligt men inte R. Inte förgänglig men en del av mitt liv. I förändring.

Hittade passet bakom en vägg av böcker men inte biljetterna. Nya tider nu, bara bokningsnummer. Och inga skivaffärer kvar i stan och mina tilltänkta resekamrater står kvar i skivhyllan hemma. Får låna av P, ty jag är inte modern. Min cd-spelare från 97 duger utmärkt, den har följt mig på många resor. Med blandband på slingrande bergsvägar med ett hjul utanför kanten. Blandband fast på cd. Lite synk med samtiden. Har att göra imorgon innan planet lyfter men känner mig nästan utomordentligt vuxen som är på plats med alla saker med mig. Utom musiken, musiken. Etapp 1, bil 35 mil alltså avklarad. Vad gör man inte för en flygbiljett för 1 krona. Ska kanske packa men lite trött nu, man blir det av föräldrar. Men iaf, måste köpa det där snuset, skriva ut lösryckta planer, inhandla batterier och ny bok och dricka en öl. Kanske 2. Det skrämmer mig lite att jag inte blivit rädd för att dö i en flygplanskrasch ännu men jag har ju ändå några timmar på mig. Kanske har jag blivit vuxen trots allt. Eller färdig liksom. I jämförelse med det förflutna som flåsade mig i nacken för bara några kvarter sedan så går min resa långt längre än till Bryssel. Jag bestiger berg.

Tycker inte om söndagar. Inte alls. Men idag gör det inte så mycket då helgen i övrigt varit till belåtelse. Hittade ett litet smultronställe igår på min utflykt. Sveriges Radio hade dumpat sitt lager av promotion-singlar och demos på min hemliga loppis. Laakso, David & the Citizens, Peter bjorn and John, Beth Orton and so on. Hurra! Jag fölorade mig helt i samlingen och glömde bort tid och rum så när loppisen stängde så fick jag numret till lokalen som har stängt till i höst. För regniga dagar liksom. Det FINNS vänliga själar. Och så har jag våldgästat gräsmattor i smäktande solsken, grillat marshmallows och blivit förälskad i Little Miss Sunshine. Nu, rabarberpaj hos M.

----------

Jag gillar väl söndagar då. Lite.

Jag kom hem halv fem, fåglarna hade börjat vakna och skogen nära mitt hem tedde sig inte så farlig utan sina elljus som jag trodde. Det är så fantastiskt mycket som inte är som man tror. Människor man förväntar sig vara lojala mot någon annan visar plötsligt nya sidor. Jag var rädd att jag skulle behöva förklara min ensamhet för alla men de visste redan. Såklart. Det var inte till min nackdel. Tack. Det blev en händelserik afton. Jag känner mig tom som alltid efter berusade äventyr. Kontrasten mot att ha känt sig så levande några timmar innan har den effekten på mig. Ännu har jag inte all den energi som livet börjat kräva. Men jag kommer igen, det gör jag alltid. Jag har sovit hela dagen med undantag för när 1:a Maj-tåget tog sin runda förbi mitt sovrumsfönster. Jag drog mig upp från sängen för att räkna deltagarna. De var fyra stycken i år. Fem om man räknar mannen med hunden. Depraverande. Precis som jag. Idag.