Mitt indolenta jag

Lyssnar på en inspelning med Counting Crows. Vet inte varför, jag letade efter något annat. Som alltid. Undrar om det var snart 4 år sedan jag såg slutet av deras spelning på Hultsfred. Precis som jag ser slutet av slutet på 4 andra år. Kanske var det också då jag något fragmentariskt såg Turbonegro i ett "odrygligt" tillstånd. Det var alldeles säkert då jag pantade en flaska i huvudet på min enda kärlek i livet. Inte är jag stolt över det men jag var ju odryglig. Nu är jag stolt. Men säkert inte han. Jag hittade också en inte så gammal msn-konversation. Tänk vad jag inte visste. Det som jag borde fått veta. Att inte få chansen till sitt eget liv gör det svårt att förlåta. Det gör mig arg, ledsen och förödmjukad. Jag undrar om jag någonsin kommer över det helt. Illusionen sprack. Det gör det lite enklare att inse att han inte alls var den fulländade människa jag alltid upphöjt honom till att vara. Men gud, åh gud vad jag älskade honom... Det gör ont. Jag borde fått veta. Det är nya tider nu. Jag har gjort avslut. Min klyschiga sida har fått sitt lystmäte ty jag har börjat om. Och bollen är rund. I höst hägrar nytt arbete och flytten till min alldeles egna lägenhet. Det är verklighet. Och jag bestämmer slutet.

Slut.