Mitt indolenta jag

Jag har varit stencool, tuffast i stan i två månader men nu står jag inte ut. Det är bara sex dagar kvar. Och jag står inte ut. Alls. Och jag har nog inte varit så tuff när jag tänker efter men det behöver man faktiskt inte vara. Alls.

Så reste jag hem till ett hem som inte fanns. Ibland tror jag att jag kanske är kvar på ön ändå, då när jag blundar och känner och minns. Gudarna ska veta att jag vill vara det. Med mig hem har jag ett glödande minne, fastpräntat på och inuti mig. Jag är rädd men bara för att jag är lycklig. Jag har gett upp alla försök att värja mig. Det kan vara det bästa som hänt en sån som jag. För jag har fastnat i oändligheten och där vill jag bliva kvar.