Mitt indolenta jag

Så reste jag hem till ett hem som inte fanns. Ibland tror jag att jag kanske är kvar på ön ändå, då när jag blundar och känner och minns. Gudarna ska veta att jag vill vara det. Med mig hem har jag ett glödande minne, fastpräntat på och inuti mig. Jag är rädd men bara för att jag är lycklig. Jag har gett upp alla försök att värja mig. Det kan vara det bästa som hänt en sån som jag. För jag har fastnat i oändligheten och där vill jag bliva kvar.