Mitt indolenta jag

Hittade passet bakom en vägg av böcker men inte biljetterna. Nya tider nu, bara bokningsnummer. Och inga skivaffärer kvar i stan och mina tilltänkta resekamrater står kvar i skivhyllan hemma. Får låna av P, ty jag är inte modern. Min cd-spelare från 97 duger utmärkt, den har följt mig på många resor. Med blandband på slingrande bergsvägar med ett hjul utanför kanten. Blandband fast på cd. Lite synk med samtiden. Har att göra imorgon innan planet lyfter men känner mig nästan utomordentligt vuxen som är på plats med alla saker med mig. Utom musiken, musiken. Etapp 1, bil 35 mil alltså avklarad. Vad gör man inte för en flygbiljett för 1 krona. Ska kanske packa men lite trött nu, man blir det av föräldrar. Men iaf, måste köpa det där snuset, skriva ut lösryckta planer, inhandla batterier och ny bok och dricka en öl. Kanske 2. Det skrämmer mig lite att jag inte blivit rädd för att dö i en flygplanskrasch ännu men jag har ju ändå några timmar på mig. Kanske har jag blivit vuxen trots allt. Eller färdig liksom. I jämförelse med det förflutna som flåsade mig i nacken för bara några kvarter sedan så går min resa långt längre än till Bryssel. Jag bestiger berg.