Mitt indolenta jag

Jag vet inte om det var de 4 ölen, min nyfunna vän och tillika dryckespartner eller de facto att rädslan aldrig infann sig som gjorde att flygresan blev riktigt angenäm. De två timmarna liksom flög förbi och väskutlämningen var riktigt rolig i mitt tillstånd fastän bussresan in till Bryssel blev ett knipande helvete. Jag blev sällsynt nog överraskad av staden i sig och det kändes att jag var på annan plats och minnena från förr i avlägsna städer tornade upp sig. Jag föll ner i en svacka av alla intryck men repade mig snabbt med att låta mig underhållas av framfusiga fransktalande hundvalpar som inte förstår ett nej, glada irländare som bjöd på dans på borden inne på O´Reilleys och Pride-paraden som fick det att spritta i den våffelmedchokladsåsochpommesistrutmedmayo-tyngda kroppen. Vidare lyckades jag och bäste R undslippa biljettkontrollanterna i ett ovanligt lyckat försök att spela dum och jag kunde istället lägga pengarna på ännu mer öl, choklad och allehanda onyttigheter. De fem dagarna gick fort och på slutet behövde man inte ta en paus i köket för att orka ta sig upp till R´s rum på 4:våningen i det svindlande smala huset i polack-kvarteren. För att sammanfatta det hela hade jag tänkt ha med en ytterst storslagen bild på något av det som är Bryssel men kunde inte bestämma mig. Manneken Pis a.k.a. den pissande pojken förändrade inte mitt liv och allt gott jag förtärde är förgängligt men inte R. Inte förgänglig men en del av mitt liv. I förändring.