Mitt indolenta jag

Ja, så det kan bli. Vi insåg till slut att vi bara ska vara vänner och för första gången på ett halvår så var vi överens. Så putslustigt då. Det känns lite tomt nu, jag tyckte på nåt vis om att trassla in mina ben i hans och fastän jag armbågade bort honom när han sovandes höll mig för hårt så var det en armbåge av ömhet. Men det sa jag nog aldrig. Ibland tror jag att jag aldrig kommer kunna plocka ihop skärvorna av mitt krossade hjärta. Ibland tror jag att när man är som jag så ska man inte släppa människor för nära inpå. Och varför ska man genomlida och våndas av smäktande, underbara känslor när allting bara når sitt slut till slut. Det gör ju alltid det, hör ni det alla positiva djeflar. Och ändå... krossa mitt hjärta igen. Någon... Och du... jag saknar dig.