Mitt indolenta jag

Fan vad bra. Mitt mobila bredband är aktiverat efter en miss av Tele2 och jag inviger min nya fina dator med följande ord. Sista veckan har varit ytterligt ypperlig. Många fikor har det blivit med nya och gamla bekantskaper och en trave Kina-böcker ligger på bordet till låns av K. I lördags körde jag som en vettvilling ut till nya bygden efter jobbet för att ta igen förlorad tid med örebroarna. Det blev som vanligt galet och vi hamnade på Silverhill men var egentligen i vår egen förvirrade värld då vi fuldansade som förr och bara hade sådär vansinnigt roligt som jag och M och D och J och L och säkert flera bokstäver till kan ha. Det var en J som fattades för att vi skulle vara kompletta, som då. Tiderna förändras och kanske även jag. Alla är så arga och jag förstår inte varför men det gör jag ju egentligen. Jag är bara avtrubbad, inget skrämmer mig längre och såna känslor har jag gömt långt bak. Flickorna planerar en roadtrip till den avskyvärda staden alternativt pingstkyrkans loppis för att dumpa saker som stör och borde varit härifrån för länge sen. Jag påminns konstant om min dåtid men lever som tur är för det mesta i framtiden. Och vad gör väl det om hundra år? Men hur jag än vrider och vänder på det så kommer fyra år alltid vara en del av de där hundra åren. Det är bara så tragiskt när pojkar växer upp och glömmer bort vem de brukade vara. Och alla sörjer vi någon som inte längre finns. I natt ska jag inte sova i hallen. Jag ska drömma om en bokstav som komma skall.