Mitt indolenta jag

Min tillflyktsort på landet och skönaste soffan i småland tog emot mig igår kväll efter min sedvanliga roadtrip på 35 minuter. Jag älskar det där huset med alla dess hundar, katter och gästvänliga människor. Trots att jag inte längre behöver fly så är jag där med jämna mellanrum och andas, lever och bara är. E varnade mig för att sotaren skulle komma framåt nio så jag inte skulle rusa ut i köket yrvaken och frågande. Vaknade klockan sex av buller och bång och sotarens maskin som lät som en sisådär 100 getingar. Jag sträckte ut mig i soffan och hade det hur bra som helst i min on/off-sömn fastän den där surrande maskinen störde en smula samtidigt som den tilltog i styrka. Nästa gång jag slog upp ögonen ser jag en gigantisk bålgeting ovanför mitt huvud, ungefär precis så nära man kan titta utan att ögonen krockar med varandra. Efter att ha hämtat andan under det syrefattiga täcket tre sekunder tog jag trappan i två steg och höll så när på att skrämma livet ur E, Tyke och Lolls när jag hoppade upp i dubbelsängen på andra våningen. Hon trodde såklart inte alls på mig och mina historier om en geting stor som två ostbågar men tji fick hon för när vi senare evakuerade mina kläder utrustade med flugsmällor och kavlar så satt han där i gardinen den fan. När jag upptäckte honom så hörde jag ett obekant dovt läte mullra inom mig, det kom från tårna och avgrunden med dom och upplöstes senare i det sedvanliga hysteriska tjejskriket. E som ännu varken sett eller hört sympatiskrek hon med och jag höll på att avlida av skratt när jag hörde oss. Getingen vispade vi ut genom fönstret så nu behöver jag inte vara snäll på en vecka minst.