Mitt indolenta jag

Jag börjar undra om jag har fått ett liv. För jag har inte tid att skriva. Det händer så mycket nu, kanske alldeles för mycket. För fort. Jag njuter och våndas i en salig blandning. Mest njuter jag förstås. Av att livet ännu en gång visat sig ha oväntade möjligheter och oanade vändningar. Jag är sällan hemma, aldrig själv. Min nya vän O följer mig i tanke och handling. Det är en märklig känsla att upptäcka någon som sig själv. Inte odelat positiv för man finner sig stå öga mot öga med sina mörka sidor. Och trots att de är mina så vet jag inte hur jag ska hantera dom. Även här så har fördelarna det uppenbara övertaget och jag låter mig släppa fotfästet för en stund och bara vara. Med O.