Mitt indolenta jag

Jag for ut på nostalgiska skogsvägar som brukade leda till mitt hem men stannade halvvägs på besök hos K. Han har sedan jag berättade om mitt ställningstagande mot kaffe varit besatt av tanken på att omvända mig. Han bjöd således på espresso men det föll inte damen på läppen. Jag fick i mig två klunkar innan grimaserna fick honom att koka mig lite te istället. Han lever det mest dekadenta liv i sitt pojkrum med tyger för fönstrena som är alldeles inpyrda av den rök vi blåste ut under flera timmars filosoferande. Hans far, kallad pappi, behövde dock hjälp att installera sin nya leksak som han införskaffat efter en högvinst vilket gav mig en chans att andas ut. Min tekniska sida fick stå tillbaka medan jag bevittnade de ivriga pojkarnas försök att sätta samman apparaturen. Mången gånger fick jag kväva illa dolda skrik och smyga mig fram vid obevakade ögonblick för att hjälpa dom i skymundan. Jag avskyr, bara avskyr människor som inte läser bruksanvisningar. Inte desto mindre vet jag att människor avskyr mig som envisas med att slaviskt följa manualen för överraskningen i ett Kinder-ägg.