Mitt indolenta jag

Mitt liv har kommit att bli en evighets-karusell som sällan sänker farten och aldrig ger en chans till djupandning. Min karusell är nog en slänggunga. Jag håller mig krampaktigt tag i den, ångrar så in i helskotta att jag var dum att ta mig an den samtidigt som det ilar i magen av lycka och förtjusande skräck. Det är ett ganska bra liv trots allt men jag skulle vilja kunna andas lite mer. Stanna upp och tänka lite. Soffliggar-eran är över och tv:n står ouppackad. Inte bara den. Det mesta i mitt hem är där det ska men inte jag. Har så många idéer och planer som jag ska ta itu med när jag får tid. När jag kan andas.

Veckan som var snurrade yvigt och avslutades i Malmö med mig själv och ett par tre stycken. Folk slöt upp och livet hade stjärnglans nånstans där mellan Naan-bröd, Designtorget, Möllan och öl. Fint som snus det. Nu räknas timmar ner till nattens arbete som sedan leder till avig sömn, löneförhandling, pussar, roadtrip, julklapps-panik och thai-mat med vän.
 
Jag säger Hej livet, det var längesen.