Mitt indolenta jag

Den ljuvligaste sommaren på länge är över och mycket har hänt om man bortser från aktiviteten på denna sida. Det har varit fest i Boli boli-husvagnen med whisky på box, stugboende i Mellbystrand, rött vin i stora mängder, besök hos fina vänner som bytt gryt och många, långa turer till O, vackra förrvirrade O. Sista helgen på semestern avslutades med pompa och ståt ute i Karlskronas skärgård och jag blev liksom fast för och i den gamla hammocken som stod placerad framför kvällssolen. Nu har hösten gjort sitt intåg och nya arbetet börjat. Jag går in i andra andningen och packar ner mitt liv i stora kartonger. Hans i svarta sopsäckar. Fula, hemska sanningar har kravlat sig upp till ytan men det gör inte längre något. Blotta vetskapen om att allt kommer igen blandat med övertygelsen om min egen felbedömning gör att jag sover gott om nätterna. Låne-sängen är för trång för oss men om en vecka flyttar jag och då åker den samt den hiskeliga soffan inköpt av smålands största vandrande hybris ut. Och den rutiga kokboken är det enda minne han får från mig för jag har fått en ny. Av hans vänner som blev mina. Med anledning av att det nu är ett år sedan han flyttade och lika lång tid sedan han blev otrogen så stänger jag nu igen boken för gott. Den började så bra, vår saga. Så bra att man var helt och fullt övertygad om att det var just en saga, för god för att vara sann. De sista kapitlen sved i mitt hjärta och tryckeriet måste ha gjort något fel just den dagen för flera av dom var blanka men med de allra sista orden i fetstil. Otrogen. När jag fick veta var jag omgiven av vänner och långt därifrån och kanske grät jag stilla en tår för vad han gjort mot mig alldeles för länge men kanske mest mot sig själv. Jag hoppas att han en dag finner sig själv och lär sig vara ärlig. Det var ju inte bara mot mig utan mot sin nya som trodde att han var bara hennes. Insåg han aldrig att det hade blivit så mycket enklare att inte behöva låtsas och ljuga. Insåg han aldrig att jag hade kunnat leva upp, blivit fri, accepterat och åtminstone känt att han värnade om det som en gång var om jag hade fått veta tidigare. Veta överhuvudtaget? Vet hon om att hon vid några tillfällen fått hem en använd man? Pojke? Jag visste inte och tanken gör mig knäsvag av äckel. Är hon medveten om att samtidigt som de var i den allra vackraste fasen så lovade han mig att han skulle komma hem till mig? Medan hon går runt och berättar om deras ett-åriga förhållande så säger han att det uppstod  först i år. Är det respektfullt mot henne? Det är en ond cirkel ritad av en människa som jag fortfarande inte vill tro är sådan. Så falsk och feg. Det är inte längre min sak att ödsla tid på men medan jag känner att jag kommit över han, honom, det som trampade på mig och gav mig en käftsmäll när jag reste mig upp så vet jag att jag aldrig kommer över känslan i sig. Det är för mig alldeles ofattbart hur man kan behandla någon man en gång älskat så. Jag kommer aldrig att förstå. En sådan bok är inte värd att spara för man vill aldrig läsa om den. Därför lägger jag den nu i högen bland hans andra saker han ännu inte hämtat. Och dröjer det lite till så kvittar väl det. Då har Sirli fler dagar på sig att vässa klorna på hans böcker. Alltid lika påhejat av mig. Jag sätter punkt och får därmed sista ordet.

Han fick min första kärlek
Han tog den och försvann

.