Mitt indolenta jag

Det är untz, untz, untz i hela min kropp. Tankar på högvarv och känslor på helspänn. Jag är glad, jag är lipig, jag är glad, jag gråter över en trebent jycke, jag är glad, jag inser vad jag har ställt till med, det gör mig glad, jag sörjer över att jag inte kan finnas vid Evas mage och lyssna på livet. Livet. Jag ska väl vara hemkommen då men inte här. Åh, liv. Vad ska det bli av mig? Jag är så glad. Den tillfälliga böligheten består av de gifter som håller på att lämna min kropp. Jag är äntligen fri. Aldrig mer kemiska substanser. Det kommer aldrig mer behövas. Untz, untz, untz. Jag är så färdig... jag återvänder aldrig hit. Kvar kan de få stanna som ska få sin beskärda del. Det är så, det har någon sagt. Någon som vet sa mig att allt kommer bli så bra. Den som såg dig in i ögonen och ljög kommer få sin beskärda del. Jag är tacksam nu, åh liv, jag är så tacksam. Jag hade aldrig blivit lycklig och aldrig kommit härifrån. Tacksam för viljan, kraften är på väg. För ett halvår sen hade jag inget av dem. På torsdag lämnar jag er alla för min resa i tid och rum. Har ni vägarna förbi Koh Lanta och kan den hemliga koden så hälsa på i min bungalow. Untz!