Mitt indolenta jag

Jag måste lära mig att balansera den sorg jag känner inför livet som varit, med det som faktiskt värmer mig. Den flykt jag försatte mig i alltför länge sedan börjar kännas uppenbar men får mig inte att stanna upp trots att jag vet att jag borde. Längtan efter något annat, något mer driver på. Jag är rädd för så mycket men har inte fegheten att inse mina begränsningar. Kanske är det därför allt blåser på i ett alltför högt tempo, ty viljan att redan vara där får mig att inte leva dag för dag. Den flyktiga kärleken är ett narrspel. Jag är inte känslokall trots alla önskningar om det. När ljuset brinner i båda ändar är det trösterikt att leva i intensiv närhet till skapandet; hängivet, rusigt och flinande åt döden som Cornelis skrev till Nils Ferlin. Det är kanske dags att låta cynismen gå, den som alla älskar mig för... Eller ironin som får mig att klara verkligheten. Kanske är det jag som ska lära mig något idag.